Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth från Tro och solidaritet skriver i AiP nr 82/2023 30 oktober att det är Hamas som ska straffas, inte barnen i Gaza eller Israel. Där är vi helt överens. Israels försvar ska inriktas på att säkerställa att Hamas inte kan utföra ännu fler massakrer, inte på civilbefolkningen i Palestina.
Det är givande att kunna vara överens, och i andra anklagelser råder likaså missförstånd. Vi har inte påstått att Tro och solidaritet är positivt inställda till Hamas. Det vet alla att Fatah ses som hoppet i Palestina, och att de är i opposition till Hamas.
Det går dock inte att komma ifrån att de båda debattörerna på ett opportunistiskt vis utnyttjar Hamas terrordåd. Hamas första mål var att döda så många judar som möjligt. En andra plan var att väcka motståndet mot judar och Israel runt om i världen. Det märks av – med bilkaravaner som hyllar Hamas, ett Sergels torg fyllt av människor som ropar antiisraeliska slagord, samt av influencers och debattörer som tar avstånd från Hamas metoder men som anstränger sig till det yttersta för att ensidigt svartmåla Israel. Som Björn Wiman skrev i DN häromdagen: ”Det som nu följer går helt enligt terroristernas planer.”
Skulle man kunna tänka sig att Tro och solidaritet efter 9/11 skrev artiklar där de hävdade att al-Qaidas attack inte ”uppstod ur ett vakuum”? Att de i några inledande passager skulle ta avstånd från metoden i sig, att kapa flygplan och köra in dem i skyskrapor, men där resterande 90 procent skulle vara allsköns samlade argument mot USA?
Hur troligt är det att Tro och solidaritet skulle argumentera för att ”den historiska och politiska kontexten inte är oväsentlig” efter att 90 personer dödades på rockklubben Bataclan i Paris 2015? Eller när nästan lika många dödades året därpå när en terrorist körde en lastbil längs med promenadstråket i Nice?
Nej, det är förstås helt orimligt. Terror mot européer ses på ett sätt, terror mot israeler ses på ett annat sätt. Detta är en klassisk tankefigur, där judarna görs medskyldiga till sitt eget lidande. Palestinas president förde fram samma tankesätt i ett tal i somras på en Fatah-konferens. I talet hävdade Abbas att Hitler inte dödade judar för att de var judar – utan för att judarna ägnade sig åt ”ocker”.
Att vilja lyssna på terrorister och skapa förståelse för dem är en väldigt vansklig och farlig väg. Den israeliske författaren och fredskämpen Amos Oz skrev i sin bok ”Hur man botar en fanatiker”, att i princip alla – även de mest våldsamma terroristerna – faktiskt själva tror att de gör världen något gott. Han skriver på ett lite utmanande vis att Usama Bin Laden i grund och botten ”älskar oss” (åtminstone enligt eget tycke). Att Bin Laden lät iscensätta 9/11 ”för vår egen skull” – för att förändra oss och frälsa oss. Amos Oz menar att grunden i fanatism ligger i att tvinga andra människor att ändra sig. På så sätt kan fanatikern ses som osjälvisk (mer intresserad av oss andra, än sig själv). På det viset menar Oz att Bin Laden ville rädda västvärldens själar från våra (i hans ögon) hemska värderingar – materialism, pluralism, demokrati, yttrandefrihet och kvinnors frigörelse.
Den marxistiske historikern Moishe Postone skrev i en uppmärksammad artikel om nazism och antisemitism att även Förintelsen utfördes med förment goda avsikter – att nazisterna ansåg att de gjorde kvitt världen från ”all ondskas källa”. Även de som vill förgöra Israel helt och hållet försöker ofta måla upp sig själva som frälsare, bland annat med slagord i stil med att om man vill uppnå världsfred måste Israel förgöras. Således kan man konstatera att alla – Bin Laden, Hitler och Hamas – har olika resonemang som försöker attrahera oss.
Naiviteten ska alltså inte slå över i förståelse för terror. Att möta den grymmaste formen av intolerans med tolerans leder inte väl – det kan Neville Chamberlain vittna om, efter hans tal om ”fred för vår tid”.
Tro och solidaritet vill framställa sig själva som nyanserade, antirasistiska och solidariska. Teori och praktik går dock inte hand i hand. Bara ett exempel: Under hösten bjöd man in Mathias Mossberg för att tala om sin bok ”Vännen som svek”. I boken framgår att han är en rasistisk konspirationsteoretiker som sprider en rad allvarliga lögner (både om Israel och Palestina), att han är inspirerad av Lenin, att han välkomnar Hamas samt att han är motståndare till tvåstatslösningen. På vilket sätt leder detta till samförstånd?
Kristofer Åberg
Socialdemokratiska Israelvänner