Stig-Björn Ljunggren reflekterade över vänsterpartistisk antisemitism den 11 maj. Ledaren har betydligt bättre insikt i antisemitismens faror än den vi sett från Nooshi Dadgostars partikamrater.
Analysen landade i att det krävs uppfostran inom V. Det ska de också verkställa: Den 23 maj rapporterade ETC att medlemmarna ska på kurs. Positivt – men hur detta togs emot visar dessvärre att problemet är större än anat.
Det knyter också an till problem som finns brett i arbetarrörelsen, så även i Ljunggrens text.
I bästa fall bidrar utbildningen till ökad solidaritet med judar. I näst bästa fall (för de själva) – till färre skandaler. Men många ETC-läsare avvisade förslaget. Kursen dömdes ut som ”fullkomligt bisarr”. En annan frågade om ”ETC blivit blå”, som uttalat sig positivt om antirasistisk vidareutbildning.
En tredje ifrågasatte varför tidningen hatade Vänsterpartiet.
Konspirationsteorier blandades med förnekelse av problemet, och som i alla rasistiska sammanhang – fördomar och okunskap. Vissa argumenterade som Ljunggren – att det skulle finnas en taktik av att ”framställa alla Israelkritiker som antisemitiska”.
Som ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner har jag lyssnat på de flesta proisraeliska författarna. Samtliga vänder sig tvärtemot mot tankesättet att all Israelkritik skulle vara antisemitiskt. Tesen är mer en kliché, som mest av allt härstammar från dem med stark aversion mot Israel, och ibland mot judar.
Om den antirasistiska analysen kan avfärdas, då behöver de inte bry sig en röd linje mot judehatet.
Författaren Ingmar Karlsson, som Ljunggren framhåller som en viktig källa i frågan, står själv för unkna ideal när det gäller judar (särskilt om de är från Israel). I hans ”Bruden är vacker men har redan en man” presenterade han förfalskade citat från antisemitiska sajter som sanna. Han bygger en röd tråd i att Israel och dess vänner skulle uppskatta antisemitiska strömningar.
Dessutom skuldbelägger han Israel för att judar attackeras runt om i världen. Våldet är plötsligt offrens eget fel, inte rasisternas.
Ingmar Karlsson är alltså opålitlig och drivs av en stor aversion mot Israel, det enda judiska landet i världen. För att gå hem i vänsterkretsar hyllar han Ilan Pappé, en gammal kommunist, nu verksam som historiker.
Ljunggren lyfter Avraham Burg, en före detta sosse, nu aktiv i det gamla kommunistpartiet Hadash. Historiker och debattörer i mer socialdemokratisk anda (som Anita Shapira eller Benny Morris) ratas. Allt som kan skapa solidaritet med ett judiskt-israeliskt perspektiv i mitten av politiken sopas undan. Det är alltså inte V som blir Sossar Light, utan S som blivit Marxist-Leninisterna Light.
Judar platsar alltså inte i vänsterns ”antirasism”. Högern anklagas för ”taktisk antirasism”. Finns det då ingen som genuint står på judarnas sida? Det gör det förstås.
För egen del är det insikten om århundraden av rasistiskt våld mot judar som ökat solidariteten med det judiska och det israeliska folket. En nödvändig gyllene medelväg.
Debattartikeln är publicerad i Sydöstran: Brev till ledarsidan: Vänsterpartisternas antisemitism och Israelhat hänger ihop