I senaste numret av RFSU:s tidning Ottar skrev Shora Esmailian en krönika om hbtqi i Israel. Med senaste tidens exempel på hur israeler utsatts för våldtäkter, raketer och massmord så står en sak klar: Israel förtjänar bättre (vår replik är även publicerad på Ottars webbplats).
Det har länge funnits en oförsonlig syn på Israel i länder som fortfarande krigar mot dem. Och i väst – i extremhögern och extremvänstern. Tyvärr går Esmailian i samma fotspår.
Hatet mot Israel har senaste tiden resulterat i en massaker som är så grov att judar beskriver den som den värsta händelsen sedan Förintelsen. Detta hat hänger ihop med den retorik som Esmailian för fram: Hon gottar sig i att omvärldens fördömande syn på Israel är i stil med den på Nordkorea. Hon lyfter en PR-kampanj från Israel och förlöjligar den. PR-kampanjen syftade till att förbättra Israels image och grundade sig bland annat i en undersökning bland européer 2003 (där över hälften svarade att Israel är det största hotet mot fred på jorden).
Det är uppenbart hur skevt detta är. Israel är ett litet land (mindre än Jämtland). Israel har varit indraget i konflikter (ofta startade av dess grannar, ibland av Israel själva) till och från under lång tid – över 100 år om man räknar de massmord som utfördes på judar i området innan Israel grundades. Trots denna långa konflikt är den fortsatt jämförelsevis liten. I Palestinakonflikten har det dött mindre än 30 000 människor under de senaste 50 åren. Det är färre dödsoffer sammanlagt än i betydligt nyare konflikter (som krigen i Jemen, Ukraina och Syrien).
Det är här tydligt att Israel har övertagit rollen som syndabock efter judarna. I Nazitysklands propaganda utmålades judarna som det största hotet mot fred på jorden. Efter 1945 blev detta tabu, men det dröjde alltså bara några decennier innan beskyllningarna skrevs över på den judiska staten istället.
I ett antirasistiskt sammanhang hade det varit logiskt att problematisera denna oproportionerliga hets mot det enda landet i världen som är judiskt. Graden av känslomässigt engagemang tycks ju inte bero på hur allvarlig konflikten är, utan om den inkluderar en fiende som är jude eller inte.
Esmailian anklagar Israel för pinkwashing, men i själva verket står hon själv för en värre pinkwashing än vad Israel gör. Hon lyfter fram arabisk queerlitteratur för att utmåla en positiv rosa aura – men är knäpptyst om situationen i stort: I Israels mest fredliga grannland, Jordanien, uppger 97% att homosexualitet är oacceptabelt. I Palestina är det inte många som kan leva som öppet homosexuella. För precis ett år sen halshöggs en av dem, Ahmad Abu Marhia, i Hebron.
Anklagelserna om att Israels hbtqi-profil bara skulle vara en statligt implementerad image stämmer inte heller: Israel är på topp tio-listan bland världens länder i undersökningen Gay Happiness Index. (Googla gärna också »Enhet 8200« kring påståendet om en särskild homofobisk enhet i israeliska militären.)
Krönikan för också fram att det är islamofobiskt att säga att den muslimska kulturen är homofobisk. Om det är islamofobiskt att kritisera homofobi i den muslimska världen, blir det då inte antisemitiskt att kritisera homofobi i den judiska (vilket krönikan går ut på)?