Mathias Mossberg är en ofta återkommande gäst på seminarier om Israel/Palestina som arrangeras av Palmecentret och Socialdemokrater för tro och solidaritet. Hans nya bok, Vännen som svek, förstärker bilden av Mossberg som konspirationsteoretiker och innehåller en lång rad ståndpunkter helt utan förankring i ländernas historia. Hans ideologiska motivation tycks härstamma i leninismen snarare än i socialdemokrati.
Boken, som utkom i somras, är drygt 150 sidor lång och det mesta är redogörelser för Osloprocessen (som dock inte innehåller något nytt om dessa skeenden). Faktaunderlaget är inte heller något att skryta med, av de 32 fotnoterna så hänvisar runt hälften till en och samma bok – Ulf Bjerelds avhandling om svensk Mellanösternpolitik från 1989.
Rasism och faktafel: Tiopunktslista
I början av boken redogörs för hur Mossberg själv hyste rasistiska ståndpunkter i sin ungdom. Vissa rasistiska tankegångar tycks han vara medveten om (exempelvis skriver han om hur han 26 år gammal var rädd för att araber i största allmänhet skulle attackera honom med kroksabel), men där finns också rasism som han inte själv tycks vara medveten om. Här är en lista på några av de många övertramp och felaktigheter som görs i boken:
- Som alla vet så lever vi i en mångkulturell värld, där människor i hundratals år kunnat färdas mellan länder. Men när Mossberg blir medveten om att en israel ser västerländsk ut så undrar han ”vad gör han då här?” (indikerande att en jude som ser vit ut eller pratar bra engelska inte skulle höra hemma i Mellanöstern). Han nyttjar ett tydligt vi/dem-perspektiv och uttrycker: ”han är ju en av oss”. Hur länge skulle en vänsterdebattör klara sig som skulle ifrågasätta vad mörkhyade personer gör här i väst?
- Trots att de flesta judar i Israel härstammar närmast från Nordafrika och Mellanöstern, så nämner han inte alls detta utan porträtterar judar överlag som vita. Han förutsätter ofta att läsaren av boken också är vit, och att judar via sin hudfärg då så att säga är några som läsaren ska kunna identifiera sig med. Syftet med att utmåla israeler som västerländska och vita tycks vara att skapa en bild av att judar är imperialister och ska hålla sig i Europa och USA.
- Lite senare sprider han tesen att araber/palestinier skulle ha varit positiva till judiska flyktingar under den första halvan av 1900-talet. Detta är en total lögn. Redan på 20-talet stakades det ut reglement om att det var förbjudet att sälja land till till judar och andra ”otrogna”. Ett antal dödsstraff har verkställts gentemot palestinier som sålt land i exempelvis Jerusalem till judar. Efter att den arabiska sidan startade ett krig mot den judiska/sionistiska sidan på 30-talet så införde Storbritannien en rad politiska eftergifter åt den arabiska sidan. En av dessa eftergifter var att införa kraftiga begränsningar av den judiska invandringen och flyktingmottagandet – bland annat via den så kallade vitboken. I samma stund som Hitler ockuperade delar av Tjeckien, och införde nazistiska raslagar gentemot den judiska befolkningen i Prag, så var den brittiska policyn (på grund av den arabiska hållningen) helt inriktad på att stoppa judiska flyktingar från att nå Palestina.
- Han uttrycker irritation över att Israel medverkar i Eurovision Song Contest. I verkligheten är det dock inte så att Israel är favoriserat, vilket han vill påskina. Det finns en lång rad andra ickeeuropeiska länder som deltagit i Eurovision, exempelvis Marocko, Armenien och Azerbadzjan. Detta beror på att även dessa länder ingår i definitionen av det sändningsområde som European Broadcasting Union når (vilket inkluderar Europa samt delar av Mellanöstern och Nordafrika). Så det är alltså ingen europeisk tävling, men irritationen riktar sig bara mot när det judiska Israel är med.
- Han skriver att den hatpropaganda som förekommer mot judar i området bara är ”prat”. Han skriver också hur han varit i kontakt med företrädare för Hamas, och hur han förespråkat en linje om att Hamas ska ska inkluderas på samma sätt som PLO (och därmed inte förskjutas och fördömas som en terrorgrupp). Med tanke på att 1400 israeler precis dödats i några av de värsta terrorattentaten vi upplevt så blir det uppenbart hur Mossberg verkligen inte har haft israeliska judars väl i åtanke.
- Han sprider uppgiften att israeler skulle sprida parollen ”ett folk utan land till ett land utan folk”. Syftet är att utmåla det som att den israeliska sidan skulle ha blundat för de araber som bott där i hundratals år. Men uttrycket myntades 1854 av kristna grupper som var entusiastiska över att judar skulle återvända till Palestina – alltså 30 år innan den sionistiska rörelsen grundades. Det var uppenbarligen inte korrekt att landet var utan folk, och detta har även judiska och sionistiska författare korrigerat och fört fram ända sedan slutet av 1800-talet. En brittisk judisk författare uppges ha använt parollen 1901, men sen 1904 publicerat nya skrifter där han tog avstånd från den. 1904 var över 100 år sedan, och det är uppenbart i debatten att det här inte alls är ett argument som proisraeler använder sig av. Snarare är det enbart propalestinska debattörer som använder slagordet – för att försöka smutskasta proisraeler.
- När det gäller palestiniers koppling till Palestina som ursprungsbefolkning så för han fram berättelser om förhistoriska tider och släktskap med profeten Muhammed, ”långt innan staten Israel kom till”. Muhammed levde på 600-talet (och inte i det som i dag är Israel eller Palestina). Judar levde i landet, bland annat i Kungariket Israel, tusen år före vår tideräkning. Detta undanhåller han dock läsarna.
- Trots denna historiska koppling mellan judarna och Israel vänder han sig emot att Israel ska erkännas som judisk stat. Att Israel klassificeras som en judisk stat är knappast kontroversiellt. Redan 1947 (när FN röstade om delningsförslaget som lösning på konflikten) användes begreppet ”judisk stat” i handlingarna ett 20-tal gånger.
- Boken försöker ge intryck av att dokumentera den svenska hållningen gentemot Israel och Palestina under 1900-talet och fram tills i dag. Här har han dock själv problem att bestämma sig för vad som gynnar hans narrativ bäst: Är det att utmåla det som att Palestina är bortglömda offer, eller är det att utmåla dem som en självklar bundsförvant? På ena sidan skriver han att Sverige redan 1947 accepterade principen om en palestinsk stat, och att palestinier nämndes i den svenska utrikespolitiken redan 1956. Men på en annan sida skriver han helt tvärtom: ”Några palestinier fanns ännu inte på kartan, än mindre något Palestina.” Han påstår också att vi inte ens kan föreställa oss att palestinier fördrivits. Nakba är väl ändå ett av de mest välkända narrativen bland de propalestinska argumenten?
- När det gäller titeln ”Vännen som svek”, så argumenteras för att Sverige skulle ha svikit den palestinska saken. I hans ögon är all politik som inte är ensidigt propalestinsk ett svek. När det gäller skeenden som försvårat tvåstatslösningen så nämner han exempelvis bara utökade bosättningar, inget om Hamas alla självmordsbombningar. Det svartvita tankesättet tar sig bland annat uttryck i påhopp på Göran Persson, där han anklagar Göran Persson för att ”ge sig på den svagare parten”. När det gjorts uttalanden och man nämnt att Palestina ska vara i fred med Israel, då ser han det som något negativt och något som ska ses som en ”eftergift” till Folkpartiet. Vid ett tillfälle tycks han jämföra Israel med Nazityskland. I boken nämner han också att han på grund av bristande tillit rensades ut från sin arbetsplats UD i början av 90-talet.
Lenin-inspirerad konspirationsteoretiker
Mathias Mossberg är tidigare ökänd som konspirationsteoretiker inom andra politiska områden. Följande går att läsa på Wikipedia:
”Mossberg har under 2000-talet framför allt gjort sig känd och omstridd som debattör i frågan om 1980-talets ubåtsintrång. I flera artiklar samt i boken I mörka vatten (2009) har han drivit tesen att intrången inte genomfördes av sovjetiska ubåtar, utan att det i själva verket rörde sig om att västmakter agerade i hemligt samförstånd med ledande svenska militärer, för att vilseleda och piska upp en antisovjetisk stämning i Sverige. Denna uppfattning vann inget stöd i den ubåtsutredning i vilken Mossberg medverkade år 2001, och den har blivit starkt ifrågasatt av andra debattörer. Personer som medverkade i ubåtsjakten har beskrivit dessa idéer som konspirationsteorier”
Det konspiratoriska återfinns även i hans engagemang i Israel/Palestina-frågan. I slutet av boken hänvisar han till Lenins teorier vad gäller hur man ska agera gentemot Palestinas framtid. I marknadsföringen av boken så samarbetar Mossberg bland annat med den konspirationsteoretiska kanalen Folkets radio. I boken och dessa samtal för han fram att tvåstatslösningen och fredsprocessen hör hemma på museum. Han för helt utan belägg fram en konspirationsteori om att den israeliska regeringen bara utgör en tredjedel av maktstrukturen i Israel, och att försvarsmakten respektive amerikanska judar skulle stå för resten. (Verkligheten: Den israeliska demokratin är starkare än exempelvis demokratin i Italien, Belgien och Bulgarien.)
Den värsta konspirationsteorin är dock mycket mer anmärkningsvärd. Det är här en variant av vad Adrian Kaba påstod för några år sedan i Tro och solidaritets tidning: ”Nu ska denna rörelse [sionismen] som en led i European defence league och counterjihadrörelsen, etnisk rensa Europa från muslimerna.” Kabas konspirationsteori fördömdes efter publiceringen av Tro och solidaritet själva.
Mossberg för fram en liknande konspirationsteori. Hans variant skiljer sig åt genom att anklagelsen riktar sig mot hur Israel skulle vilja rensa ut samma grupp av människor från Israel och Palestina, att de ”vill ha allt land och bli av med det folk som bor där”. Han skriver att Israels plan är och alltid varit att ”lägga sig till med hela territoriet mellan Medelhavet och Jordanfloden”, att ”målsättningen hela tiden varit att rensa landet från dess ursprungliga invånare” och att ”palestiniernas existens är hotad”. Här har han alltså helt missat att det är de propalestinska demonstranterna som ropar ”From the river to the sea”, och att de proisraeliska gång på gång förespråkar tvåstatslösning (liksom Israel gjort ett antal gånger, speciellt partierna till vänster och i mitten).
Det finns alltså inget som backar upp vare sig Kabas eller Mossbergs konspirationsteorier. De bör i stället förstås som en förlängning av hur judar (och senare Israel) alltid beskyllts för de värsta brotten i samhället – sjukdomar, kapitalism, kommunism, revolutioner och krig. På senare år för att ligga bakom 9/11 och IS. Eller då brott som etnisk rensning.