Hoppa till innehåll
Finns faktafel i Palmecentrets Palestinamaterial? Avgör själv

Finns faktafel i Palmecentrets material om Israel och Palestina? Avgör själv

Vi har nyligen debatterat med Palmecentret kring vad vi ser som ensidighet och faktafel i deras studiematerial om Palestina (ETC: Palmecentret vilseleder – vill de inte ha fred?). I repliken påstår Palmecentret att vi har ”fel på punkt efter punkt”, ”stycke för stycke”.

Därför tänkte vi presentera vår utsaga, Palmecentrets utsaga och utsagan från tredje part (historiker och andra författare, socialdemokratiska politiker, dagstidningar, primärkällor etc). Då kan alla själva avgöra vad som är rätt och riktigt.

Påstående att ockupationen startade 1948 (snarare än 1967)

Bakgrund

Det som vanligtvis kritiseras med Israel är ockupationen av palestinska områden, vilket blev en följd av Junikriget 1967. Att vilja stoppa ockupationen innebär alltså då att Israel ska finnas kvar, men att de ska sluta ockupera Västbanken. Det finns dock de som helt är emot att Israel överhuvudtaget finns till, och de framhåller att hela Israel är en ockupation. De hänvisar då till att ockupationen startade 1948, det år som Israel grundades. Betydelsen i parollen stoppa ockupationen blir då en helt annan.

Vår utsaga

”I en av centrets filmer hävdas […] att ockupationen är över 70 år gammal (vilket även Palmecentret framhållit). Målet sägs vara att ’bli av med ockupationen helt och hållet’. Det man syftar på är alltså Israels hela existens. Där är man således överens med SSU Malmös ’Krossa sionismen!’.”

Belägg från Palmecentrets studiematerial och debattartiklar

”Vi har levt under ockupationen för de senaste 70 åren, eller till och med längre än så.”

Saif Aqel, palestinsk politiker i Palmecentrets film Politikern Saif

”Det är när brott möts med straffrihet som en ockupation kan fortgå i över sju decennier och försätter miljontals palestinier på flykt.”

Anna Sundström, Palmecentrets ordförande i Omvärlden

Jordaniens krig mot Israel 1967

Bakgrund

Junikriget 1967 har stor betydelse för konflikten. Israel kontrollerade efter kriget delar av Egypten och Jordanien (inklusive Västbanken och Gaza som annekterats/ockuperats av de länderna dessförinnan). Efter fredsförhandlingar med Egypten och Jordanien slöts fred i utbyte mot att Israel drog sig tillbaka från det land de ockuperat som ursprungligen tillhört de båda länderna. En sådan överenskommelse har ännu inte kunnat nås mellan Israel och Palestina. Vissa propalestinska debattörer för fram att det var Israel som anföll Jordanien, och att det var ett steg för att kunna ta över Västbanken och att så småningom bilda ”Stor-Israel”. Vilket land som valde krig istället för fred och diplomatiska relationer är förstås av stor betydelse, och här finns olika utsagor om vilket land som angrep vilket.

Palmecentrets utsaga

”Efter att de omgivande arabländerna under en tid hade mobiliserat kraftigt och höjt sin krigsretorik gick Israel den 5 juni 1967 till attack, först mot Egypten och sedan mot Syrien och Jordanien.”

Vår utsaga

”De påstår att ockupationen startade efter att Israel attackerade Jordanien – i själva verket var det Jordanien som attackerade Israel.”

Fakta från tredje part

”Jordanska stridsvagnar och flygplan gick till attack mot Israel kort efter det att nyheten om morgonens strider i Sinai nått Amman […] Premiärminister Levi Eshkol sände vid middagstid en direkt hänvändelse till kung Hussein av Jordanien, i vilken han ombad honom att hålla sig utanför denna strid […] Det lyckades ej Eshkol att övertala kung Hussein att avstå från krig. Vid middagstid började den jordanska armén beskjuta Jerusalem, andra israeliska städer och byar. Nathanya bombarderades av det jordanska flygvapnet och syriskt flyg angrep skilda delar av området kring Haifa i norra Israel. Vid middagstid började jordanerna beskjuta Jerusalems ytterkvarter, bl a Mea Shearim ett judiskt, ortodoxt judekvarter, som på religiös grund ej erkänner Jerusalems världsliga status.”

Dagens Nyheter, 6 juni 1967

”On the first day the Jordanians shelled Jerusalem and along the length of the border with Israel. Israel wanted to avoid a war on several fronts and had no aggressive intentions toward Jordan, so Eshkol sent a message to King Hussein stating that if he kept out of the fighting and stopped the shelling, Israel would fully uphold the armistice agreement.”

Israel – A History av Anita Shapira

Uppkomsten till andra intifadan

Bakgrund

Den andra intifadan kännetecknades av en lång rad självmordsbombningar mot civila israeler. Sammanlagt dödades över tusen israeler. Det är återkommande bland många ensidigt propalestinska debattörer att man tillskriver Israel ansvaret för alla konflikter, så också med den andra intifadan.

Palmecentrets utsaga

“Den andra intifadan utbröt hösten 2000 efter ett provokativt besök på tempelberget i Jerusalem av den dåvarande israeliska oppositionsledaren Ariel Sharon.”

Vår utsaga

“Man lägger även skulden för den andra intifadan (den med alla självmordsbombare) på Israel – detta trots att palestinska företrädare erkänt att intifadan planerats långt innan Sharons promenad (som dessutom var godkänd av den palestinska säkerhetstjänsten).”

Fakta från tredje part

“I september bröt 2000 den andra palestinska intifadan ut. Enligt PA:s kommunikationsminister, Imad al-Faluji, var dess utbrott ingalunda en följd av Sharons besök på Tempelberget utan ett beslut av Arafat efter misslyckandet i Camp David.”

Palestinakonflikten av Sune Persson

“His visit was coordinated with the Palestinians, and Sharon accepted the restriction they imposed and did not enter the mosques.”

Israel – A History av Anita Shapira

Antalet dödade av palestinska terrorister

Bakgrund

Ett annat återkommande grepp bland ensidigt propalestinska debattörer är att skapa så lite förståelse och sympati som möjligt för Israel, även när det gäller civila israeler. Ett tecken på detta är att man bara nämner den israeliska militärens dåd, men inte palestinska terroristers dåd. Så var det exempelvis när Palmecentret debatterade konflikten 2021 i Omvärlden och helt struntade i att nämna de tusentals raketer som Hamas med fler hade avfyrat mot Israel. I studiematerialet är det inte lika illa, här nämns terrordåd på Västbanken, men man undanhåller läsarna de palestinska terrordåden inne i Israel.

Palmecentrets studiematerial

”2022 var det dödligaste året på Västbanken sedan FN:s systematiska dokumentation inleddes 2005. 154 palestinier, varav 36 barn, dödades av israeliska militärer eller bosättare. Fyra israeliska militärer och sex bosättare dödades av palestinier.”

Vår invändning

”De nämner gärna antalet dödsoffer på Västbank­en i fjol. Men att sammanlagt 40 människor dödats av palestinier, inklusive terrordåd inne i Israel – det undanhåller man läsarna (terrordåden var alltså orsaken till de israel­iska räderna på Västbanken).”

Fakta från tredje part

“The meeting was the second attempt by the sides, shepherded by regional allies Egypt and Jordan as well as the United States, to end a year-long spasm of violence that has seen more than 200 Palestinians killed by Israeli fire and more than 40 Israelis or foreigners killed in Palestinian attacks.”

Politico

Romantisering av terrorism

Begreppet martyr kan betyda helt olika saker, beroende på sammanhang och kultur. För många syftar det på en oskyldig människa som dödats. Men när Palmecentrets samarbetspartner pratar om martyrer, då syftar de mer på det som EU, FN etc dömer ut som terrorister.

En ”martyroperation” är i palestinsk kontext kort och gott en benämning på en väpnad attack där man förväntar sig att även gärningsmannen dör.

Bakgrund: Samarbetspartner som stödjer terrorism

Som en del i fredsförhandlingarna återlämnade Israel för några år sedan kropparna till 91 palestinska terrorister (källa: BBC). Detta uppmärksammades då av Palmecentrets samarbetspartner, Pyalara, som uttalade sig om terroristerna som hjältar och förebilder (här översatt till engelska):

”Unfortunately, we couldn’t part from them (i.e., the terrorists) or even embrace them, but were satisfied standing before their bodies, standing up before their sanctified message: The homeland won’t die, but we will die for it. (…) These [Martyrs] are more honored than all of us… They are the greatest role models for us, not only because they fought and struggled for the homeland, but also because they went beyond the sacrifice [of] strain and effort, to the stage where they actually sacrificed their lives for the homeland.”

Pyalara

De två delarna i resolution 242

Bakgrund

Resolution 242 ses ofta som den viktigaste resolutionen för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Man brukar omnämna att den kan förkortas ”land mot fred”, alltså att Israel lämnar tillbaka ockuperat land i utbyte mot fred. Bland de som är ensidiga i debatten är det dock bara Israels ockupation som fördöms och där man vill få till en förändring. Givetvis bör det också vara fokus på att israeler också kan känna trygghet i att det blir land mot fred, inte land mot fortsatt krig och terror.

”Säkerhetsrådets grundläggande beslut i den arabisk-israeliska konflikten är än idag (januari 2012) resolution 242 från 1967 (…) principen om utbyte av territorium mot fred.”

Palestinakonflikten av Sune Persson

Totalt sett nämns tvåstatslösningen i Palmecentrets material, men det är också ett återkommande fenomen att inte ta upp Israels behov av trygghet. Här är ett typexempel:

Palmecentrets studiematerial

”Efter sexdagarskriget deklarerade FN:s säkerhetsråd i resolution 242 att Israel ska dra tillbaka sina trupper från de områden som ockuperats. Det har ännu inte skett, tvärtom har Israel på olika sätt stärkt sitt grepp. Sexdagarskriget blev upptakten till en ockupation som pågår än idag, ett drygt halvsekel senare.”

Parternas roll i krigen 1947–1949

Några av de viktigaste åren i konfliktens historia är åren runt Israels grundande. 1947 röstade FN ja till fred och delningsplan, men det följdes upp av terror och våld mot den judiska sidan.

”Dagen efter FN:s beslut attackerades en judisk buss mellan Petah Tikwa och Lod och fem människor dog. Denna händelse inledde kriget.”

Ett land två folk av Sören Wibeck

Arabförbundet hade redan 1946 grundat Arab Liberation Army i syfte att föra krig mot sionisterna, och befälhavare blev Fawzi al-Qawuqji (som samarbetat tätt med Nazityskland under andra världskriget). I samma veva som bussattacken gick mobbar till attack med knivar och slagträn mot civila judar och judiska butiker runt om i landet. (Källa: Palestinakonflikten av Sune Persson och Righteous Victims av Benny Morris.)

Arabförbundet deklarerade målet med sin krigföring 1947 (alltså bara ett par år efter Förintelsen):

”Detta kommer att bli ett utrotningskrig, en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.”

Arabförbundets generalsekreterare Abd-al-Rahman Azzam (Källa: Ett land två folk av Sören Wibeck)

(I korstågen räknar man med att det dog uppåt ett par miljoner människor. Under den mongoliska massakern dog det ungefär 40 miljoner människor.)

Krigföringen fram till Israels deklaration om självständighet den 14 maj 1948 betraktas som ett inbördeskrig. Den judiska sidan var här på defensiven:

”During the first months of fighting, the Jews were on the defensive (…) The Jews displayed an initial military weakness, with high casualty figures. (…) There were doubts in the international arena about the Jews’ ability to survive.”

Israel – A History av Anita Shapira

”Judiska erbjudanden om fred och samarbete klingade ohörda. (…) I april övergick Israels självständighetskrig från defensiv till attack med order till Haganah att nå kontroll över det område som tilldelats den judiska staten”

Palestinakonflikten av Sune Persson

Detta nämns inte alls i Palmecentrets material. Under rubriken ”Staten Israel bildas 1948” fokuserar de istället på en massaker utförd av de högervridna grupperna Irgun och Lehi samt på anklagelser om etnisk rensning.

Detta kritiserade vi i vår debattartikel, och Palmecentret svarade då med att de nämnt att de angränsande arabstaterna gick till attack mot Israel i mitten av maj 1948. Där kan vi hålla med om att vi borde ha varit tydligare med att vi syftade på inbördeskriget som hade pågått även månaderna innan maj 1948.

Blockaden av Gaza

Bakgrund

Blockaden av Gaza kom till efter att Hamas fick makten där. Hamas är en av världens rikaste terrororganisationer och har länge drivit en våldsam kamp utifrån grovt rasistiska föreställningar gentemot Israel. Det är givet att Israel behöver säkerställa att Hamas terrorister inte kan ta emot vapenleveranser från Iran, eller komma in i Israel för att döda dess befolkning.

Det är också så att Israel faktiskt släpper in fler och fler Gazabor in i Israel jämfört med för några år sedan. De tillåter också många fler passager än vad Egypten tillåter vid gränsen mellan Egypten och Gaza. Källa: FN.

Palmecentrets studiematerial

”Gazaremsan, som tillsammans med Västbanken och Östra Jerusalem utgör Palestina, brukar kallas för världens största utomhusfängelse. Det beror på att den är satt under blockad av Israel sedan 2007, vilket innebär att ingen kommer in eller ut via passagen till Israel utan särskilt tillstånd.”

I den del av materialet som kallas Arbetarrörelsens ståndpunkter lyfter man fram hur både Socialdemokraterna och LO kräver att blockaden hävs (utan att alls nämna hur Israels säkerhet ska bibehållas).

Vår invändning

”Man motsätter sig också helt ­Israels blockad av Gaza – trots att FN konstaterat att den är både lämplig och laglig (sett bland annat till Irans vapenexport).”

Fakta från tredje part

”A long-awaited United Nations review of Israel’s 2010 raid on a Turkish-based flotilla in which nine passengers were killed has found that Israel’s naval blockade of Gaza is both legal and appropriate.”

New York Times

Positiv attityd till BDS

Palmecentrets studiematerial

”BDS-rörelsen är en ickevåldsrörelse som är inspirerad av den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen, och som uppmanar omvärlden att vidta åtgärder för att sätta press på Israel att följa internationell rätt. Det innebär till exempel att dra tillbaka investeringar och på annat sätt avstå från att stödja den israeliska regimen, israeliska institutioner och företag som deltar i kränkningar av palestinska mänskliga rättigheter.”

Vår invändning

”Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens och som därför dömts ut som rasistisk av Tyskland.”

Palmecentrets utsaga

”Angående BDS (bojkott, desinvestering och sanktioner) skriver Åberg: ’Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens.’ I studiematerialet står det att: ’Många organisationer, däribland Palmecentret, anser det fel att handla med produkter från illegala bosättningar, men har inte tagit ställning för att bojkotta varor och tjänster från företag som verkar inom staten Israels gränser.’”

Vår utsaga

Det går utmärkt att uttrycka en positiv attityd till BDS utan att för den sakens skull själva uttrycka ett officiellt stöd. Att “inte ha tagit ställning för” betyder inte att ha tagit ställning mot, eller ens förhålla sig neutrala. Det är uppenbart att kampanjen är kontroversiell, vilket bland annat resulterat i att Tyskland klassat rörelsen som rasistisk. Palestinas president Mahmud Abbas har också tagit avstånd från att bojkotta Israel. Trots att den alltså ses som rasistisk av många, så utmålar Palmecentret den som om den skulle vara i paritet med bojkottsrörelsen mot Sydafrikas apartheidregim (som hade väldigt gott renommé).

Palmecentrets attityd kan snarast tolkas som en hänsyn till att Socialdemokraterna inte tagit ställning för en bojkott, men att de vill skapa en hållning där så många som möjligt sympatiserar med bojkottsrörelsen, utan att själva officiellt stödja den.

I en av de broschyrer som Palmecentret uppmanar anhängarna att läsa som vidare studier efter deras eget material står:

”Vad bör göras och vad kan just jag/vi göra bäst: BDS”

Är detta en människa av ABF

Extra 1: Påstående om apartheid

Bakgrund

Under flera decennier har politiska grupper som är kritiska mot eller helt mot Israel försökt skapa paralleller med Sydafrika. Det hela har sin bakgrund i att kampanjen mot Sydafrikas apartheidregim var såväl rättfärdig som framgångsrik. Därför försöker de Israelfientliga grupperingarna kopiera det upplägget. Så här skrev en svensk författare om detta redan i mitten av 1980-talet:

”Antisionister tycker om att jämföra Israel med Sydafrika, men det är ingenting annat än demagogi, ett försök att vinna propagandistiska fördelar genom att till Israels nackdel utnyttja de negativa värderingar som världsopinionen förknippar med den rasistiska apartheidstaten.”

Myten som vapen av Svante Hansson

Palmecentret har samma knep i förhållande till apartheidanklagelser som de har till BDS. De vet om att det är en kontroversiell fråga, har inte själva tagit ställning för, men utmålar dessa kampanjer i så positivt ljus det går utan att officiellt stödja dem (och låter deras samarbetspartner föra fram anklagelserna i klartext). Trots att de vet hur kontroversiella anklagelserna är så hänvisar de enbart till rapporter som anammat apartheidanklagelserna, inte till någon rapport eller ens artikel som ifrågasatt dem.

I Palmecentrets material kallas Israel för en apartheidstat, men de har uppfunnit en egen definition av vad apartheid är (som varken stämmer överens med situationen i Sydafrika eller Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen). Den påstådda apartheiden består inte i uppdelning av människor efter hudfärg (israeler och palestinier går heller inte att skilja åt efter hudfärg). Istället består ”apartheiden” i att palestinier bor på olika platser – att vissa är flyktingar i grannländer och att andra bor i Palestina eller Israel.

Palmecentrets utsaga

”Hela målet med apartheidsystemet är att hålla palestinier segregerade och separerade från varandra.”

”Här följer fyra rapporter från människorättsorganisationer som pekar på att Israel gör sig skyldigt till apartheid åtminstone på de ockuperade områdena (några av dem vill gå ännu längre och menar att apartheidbegreppet är tillämpbart också inne i Israel).”

Utsagor från tredje part

”Israel is not an apartheid state.”

Keir Starmer, partiledare för Labour i Storbritannien (Källa: The Jewish Chronicle)

”Naturally we have a different assessment with a view to Israeli politics, and I want to expressly say here that I do not espouse the use of the word apartheid and do not think it correctly describes the situation”

Olaf Scholz, Tysklands förbundskansler tillhörande det socialdemokratiska SPD (Källa: Reuters)

”The charge that Israel is an apartheid state is a false and malicious one that precludes, rather than promotes, peace and harmony.”

Richard J. Goldstone, FN, citerad bland annat i rapporten The Apartheid Smear från Bicom

”I apartheidregimens Sydafrika kunde man se skyltar om ’Whites only’ som förbjöd människor med olika hudfärg att umgås. Så är det inte i Israel. På universitetens campus i Jerusalem, Haifa och Beersheva kan man se muslimska tjejer i hijab sitta bredvid killar med tatueringar från den israeliska armén, och på strandpromenaden i Tel Aviv har arabiska familjer från Jaffa picknick sida vid sida med ryska migranter och marockanska judar.”

Palestinagrupperna

Extra 2: Påstående om etnisk rensning

Palmecentrets studiematerial

”Situationen är att det pågår en etnisk rensning av det palestinska folket.”

Fakta

Palestinas befolkning från 1950 till i dag, och förväntad befolkningsutveckling i framtiden. Källa: FN.