Thomas Hammarberg debatterar Israel/Palestina i AiP 3 maj. Han för fram att ”vi måste kunna säga att vi motsätter oss behandlingen av palestinierna”. Det kan vi. Sverige är en av de bästa demokratierna i världen, med press- och yttrandefrihet som följd. Frågan man bör ställa sig är snarast hur debatten om Israel ska föras. Tyvärr förs den allt för ofta med hat och lögner gentemot den judiska staten.
Ett exempel är hur en distriktsordförande i SSU nyligen fick kritik från Judiska ungdomsförbundet för att ha uttryckt att hon hatar Israel. Inget annat land möts med ett sådant hat från SSU-are. Inte Storbritannien, trots Irakkriget. Inte Ryssland, trots kriget mot Ukraina. Inte heller Jemen eller Syrien. Det är uppenbart att Israel angrips på ett helt annat sätt än andra länder.
Forskaren Anders Persson har identifierat några faktorer som bidrar till antisemitism kopplat till Israel. En är en Israel/Palestina-centrerad världsbild. Man tillskriver – precis som antisemiter gjort med judar förut – att Israel står i centrum på ett helt oproportionerligt vis. Här passar Hammarbergs analys att ”läget i Mellanöstern är mer alarmerande än någonsin” in väl.
Under Iran-Irak-kriget dog det en miljon människor. I Libanons inbördeskrig dödades över hundratusen. I Syrienkriget ytterligare en halv miljon. IS har härjat med sina folkmord, våldtäkter och terrordåd. Israels konflikt är inte i närheten av dessa konflikter. Ändå är det i Hammarbergs värld mest alarmerande när han kan få in Israel på ett hörn. Israel angrips även här på ett helt annat sätt än andra länder.
En annan antisemitisk beståndsdel är demonisering och antisemitiska tankestrukturer som förs över på Israel. För några år sedan påstod Adrian Kaba: ”Nu ska denna rörelse [sionismen] som en led i European defence league och counterjihadrörelsen, etnisk rensa Europa från muslimerna.” Kabas konspirationsteori fördömdes även av Tro och solidaritet, där han publicerat sin utsaga.
I AiP för Hammarberg fram en liknande konspirationsteori. Hans variant skiljer sig åt genom att anklagelsen riktar sig mot hur Israel ”är på väg att driva palestinierna ut från Västbanken”.
Det finns inget som backar upp vare sig Kabas eller Hammarbergs anklagelser. De bör i stället förstås som en förlängning av hur judar (och senare Israel) alltid beskyllts för de värsta brotten i samhället – sjukdomar, kapitalism, kommunism, revolutioner och krig. På senare år för att ligga bakom 9/11 och IS. Eller då brott som etnisk rensning.
Hammarberg hänvisar till Sten Andersson som en inspirationskälla. Andersson har i sin självbiografi, ”I de lugnaste vattnen”, hänvisat till att hans argument i relation till Israel/Palestina kom från kommunistiskt håll.
Kommunismen har miljontals människors liv på sitt samvete, och Sovjet var drivande i såväl antisemitisk som antisionistisk opinionsbildning. Det förefaller rätt otroligt att kommunismens idéer skulle inspirera till socialdemokratisk politik i rättsväsendet eller ekonomin. Men återigen, när det gäller Israel så verkar det råda andra förutsättningar.
Ingredienserna för att angripa Israel är återigen falska anklagelser, ensidighet och faktafel. Den gemensamma nämnaren är att man vill utmåla Israel i så dålig dager som möjligt. Är det då konstigt när SSU-are sedan skriker ”krossa sionismen” eller ”jag hatar Israel”?
Som det står i en gammal bok från Israels folk: Det man sår får man också skörda.
Kristofer Åberg
Socialdemokratiska Israelvänner
Debattartikeln är även publicerad i AiP: Hammarbergs analyser leder till SSU-arnas Israelhat