Hoda Faraj försvarar att hänga ut oliktänkande krönikörer och journalister, i Syre (4/10). Det var under en manifestation på Bokmässan som Bröd och rosor ville lyfta fram journalister som dödats i kriget i Gaza. Arrangören har uttryckligen sagt att uthängningen av svenska journalister absolut inte var en del av deras manifestation, än mindre har de påstått att detta skulle vara ”en förutsättning för demokratin”. Istället har denna kupp lett till omfattande negativa skriverier även för de själva.
Det förefaller därför som extra ologiskt att faktiskt anstränga sig för att försvara de som förstörde manifestationen. Svaret på Hoda Farajs fråga om varför det debatteras om plakat istället för kriget är just att denna kupp var så tondöv.
Att stödja de sämsta inslagen i den propalestinska rörelsen har blivit ett återkommande fenomen, även på Syres debattsida. Vilka extrema tilltag som rörelsen än tagit till – trakasserier mot folkvalda, att hänga upp judedockor i hängsnaror eller stödja fascisterna i Hamas – så har det dykt upp en ny debattör som velat försvara detta. Var finns självbevarelsedriften och förmågan att tänka kritiskt även kring den egna rörelsen? Även från propalestinskt håll skriver debattör efter debattör hur sådana här inslag bara förstör för den egna saken.
Faraj resonerar att ”detta är inte värre än det som händer i Gaza”. Med ett sådant resonemang blir det fritt fram för antisemitism, extremism och stöd för terrorism här i Sverige – eftersom inget av det heller är värre än det som hänt i Gaza. Många av oss andra resonerar istället att det är vettigt med principer mot rasism och extremism.
Det finns en fransk fabel om Björnen och trädgårdsmästaren. En björn bestämmer sig för att slå ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en stor sten. Följden blir att slaget oavsiktligt även dödar den gode vännen. Därav kommer uttrycket björntjänst. Nu är frågan: När ska den propalestinska rörelsen sluta dunka stenar i ansiktet på dem de påstår sig kämpa för?