Replik på Peter Hultqvists artikel ”Dödandet i Gaza fortsätter medan världen tittar bort”, införd i Dala-Demokraten den 21 september:
Peter Hultqvist lyfter i artikeln fram Israels förödande styre. Kritiken är korrekt, men hans syn saknar flera decenniers insikt om konflikten och baseras på en sedvanlig svartvit analys.
Den måste kompletteras om dessa folk en dag ska kunna leva ihop.
”Palestina ska inte tillåtas existera”, skriver Hultqvist. Detta är också Netanyahus ståndpunkt.
Netanyahu tar dock hänsyn till uppgifter som är besvärande för Peter Hultqvist att förhålla sig till. En ny undersökning från Pew Research Center visar att 68 procent av palestinierna på Västbanken säger att det är omöjligt att leva i fred med israeler. Hultqvist nämner ingenting om detta. Vet han inte om det, eller väljer han att undanhålla det?
Likaså nämns ingenting om att Hamas popularitet växte på Västbanken efter massakern den 7 oktober. Hamas vill utföra 7 oktober-attacker om och om igen tills att Israel är utplånat.
Hultqvist avslöjar också att han inte uppdaterat sin insikt i fredsförhandlingarna sedan början av 90-talet. Kunskaperna är alltså nu över 30 år gamla. Han påstår att det var Arafat och Rabin som senast skapade förutsättningar för fred, och sprider en felaktig vandringssägen om att ljuset släcktes när Rabin dog 1995.
I själva verket fortsatte Shimon Peres på samma linje. Det fanns dock några som motarbetade honom: Hamas.
Hamas hade påbörjat sina självmordattentat redan 1993. Attackerna var som flest 1994–1996 (under de åren dog det fler israeler i terrorattacker än vad det hade gjort under motsvarande tidsperiod någonsin under Israels historia).
Israel hade i linje med Osloavtalet påbörjat ett avslut av ockupationen, men Peres kommenterade: ”Istället för tack fick vi bomber”.
Dessa bomber hade till syfte att minska fredsviljan. Fred via tvåstatslösning innebär nämligen Israels fortsatta existens, och det kan Hamas inte tänka sig.
Den israeliske författaren Yossi Klein Halevi pekade att Arafat använde sin egen person för att nå framgångar inom diplomatin, samtidigt som Hamas uppmuntrades att fortsätta med sin väpnade kamp. De levde i symbios.
Israel har fortsatt att sträva efter fred även under 2000-talet. Den som försökte hårdast var Ehud Barak. I ett försök ihop med Bill Clinton skulle de lämna över 94–97 procent av Västbanken till palestinskt självstyre. Pierre Schori sa att ”Camp David var säkert det närmaste man kunde komma ett genombrott i konflikten. Barak kom med ett seriöst bud av en art som ingen israelisk premiärminister någonsin vågat presentera.”
Under 2008 erbjöd Ehud Olmert ännu bättre villkor för palestinierna – ”de mest långtgående eftergifterna som någon israelisk ledare gjort”, enligt författaren Johan Berggren.
Även Arabförbundet har försökt lösa konflikten. Deras förslag skulle innebära en tvåstatslösning – men även fred mellan Israel och Arabförbundet (exempelvis Saudiarabien). Det var just för att stoppa fred mellan Israel och Saudiarabien som gjorde att Hamas valde att återigen ta till terror 2023.
Ett av Hultqvists konkreta förslag framåt är ”bojkott av produkter från ockuperade områden”. Visst, men Sverige har redan obetydlig ekonomisk handel med dessa bosättningar. Att tänka stort och konstruktivt, fred med Saudiarabien och arabvärlden, tycks vara frånvarande i visionerna.
Orsaken är att Hultqvist, likväl som de propalestinska demonstranterna, mest fokuserar på att motarbeta Israel. Detta är resultatet av arbetarrörelsens långa ensidighet och brist på solidaritet med israeliska judar.
Fred, det förtjänar såväl palestinierna som israelerna!